Stearinet på ett av ljusen intill mig har formats vackert. Vanligtvis brinner ljusen lugnt och fint. Något har idag gjort att lågan fladdrar, ljuset brinner lite oroligt, stearinet rinner ner och bildar en vacker form. Det har först runnit ner utmed ljuset, sen utanpå det igen och igen. En liten växande "bulle" har bildats och fortsätter att bildas. Hur blir det sen? Spännande. Det är som i livet. Man vet inte riktigt hur det blir.

Har just avnjutit en trevlig och god middag med sonen. Han var hänförd över planksteken som serverades och inmundigades. Det var roligt. Sonen hade en del i middagstillagningen, vilket uppskattas av mig och troligtvis även av honom. Smuttar just på en liten skvätt vin som återstår efter middagen.

Samtidigt som det känns skönt harmoniskt finns en liten tomhet inom mig. Vet inte riktigt vad den kommer av. Kan ändå säga att tomheten inte känns oändlig. Kanske är det så att just den här tomheten uppstått för att jag ofta den senaste tiden haft förmånen att uppleva en stark glädje och mening med livet. 

Jag har reflekterat över hur lite jag bloggar nu. Det är fortfarande "trevligt", men behovet är inte lika stort nu som tidigare har jag konstaterat. Jag är mer upptagen med annat. Lite konstigt känns det, men nu när jag formulerat det känns det helt okej - inte konstigt alls. Framförallt för att jag mår bättre. Bloggandet är för min skull när jag behöver, och jag vill välja själv när det ska skrivas. Bara det att orka och vilja vara upptagen med annat, att känna lust... är en fantastisk känsla som jag gärna känner mer av.

En vecka till har snart gått. I måndags hade jag semester tillsammans med "den speciella mannen". Det var en skön dag, liksom helgen och veckan som gått. Idag har sonen och jag varit hos min mamma, vi har ätit tillsammans, pratat, gjort en liten utflykt och sorterat bland lite grejer. Det kändes bra. Nu är vi hemma igen och här sitter jag i skenet av ett flertal stearinljus och skriver lite. Jag längtar också... 

Ha en bra kväll 

Jag känner mig fortsatt lugn. Något upp och ner har det gått, men mest upp. Vad fantastiskt att känna det!

Disken är inte längre oövervinnerlig, inte städningen och inte de andra nödvändiga sysslorna heller. Jag känner en mycket större lust och lätthet i livet nu i jämförelse med tidigare och har så gjort de senaste dagarna (kanske till och med veckorna). Förvånande och skrämmande, men sååå skönt. Lite svajigt är det att uttrycka det, en rädsla att förlora det infinner sig. Men, jag är glad att kunna uppleva det och det är angenämt att träna på att förhålla mig till denna situation.

... fortfarande en lugn, skön känsla. Jag är levande, hel... nöjd! Fylld av det senaste dygnet. I denna känsla har jag fått en hel del gjort, faktiskt både dammning, dammsugning, diskning, matlagning. Det bara flyter. Fantastisk känsla :-) Kanhända åker mitt lilla pyssel fram, så kan jag ägna mig åt det i skenet av stearinljus, till tonerna från Marie Fredrikssons skiva "The change",

Ha en bra kväll. 

Disk, dammsugning, pyssel, bloggning... vila, eller vad? Måste nog börja med att känna efter.

Jag känner ett lugn, va' skönt! Ytterligare ett härligt dygn har jag haft...

En av dagens "jobbaktiviteter", närmare bestämt genomläsning av ett nationellt strategidokument för IT i vården. Jag vet, det låter inte alltför upphetsande. Ganska intressant är det ändå. Hur som helst så för det mina tankar till att vi borde ha större respekt för att saker tar tid och att vi nog förenklar saker lite för mycket ibland.

Visst, vi har tillgång till teknik som kan ge snabbare kommunikationsvägar med exempelvis Internet, e-post och olika IT-stöd. Det anser jag inte är något likhetstecken med att vi klarar förändringar snabbare. Människorna och processerna med organisation och verksamhetsutveckling måste pågå parallellt (helst innan) och det tar längre tid än att tekniskt implementera den senaste tekniken, det senaste systemet osv. Det är ju trots allt människorna som ska använda sig av tekniken och tekniken ska stödja verksamheten. Alltså, om man förbiser vikten av att människorna ska vara med på tåget blir det inte lyckat. Det finns ju en miljard exempel på det!

Det står mycket, både i det dokument jag halvvägs läst igenom idag och på många andra ställen om att arbetet ska effektiviseras, förändras, fokus ska ändras...Ofta handlar det om pengar. Det ska bli snabbare, billigare och bättre.

Kan allt gå snabbare och bör allt gå snabbare?

- Nej, jag tror faktiskt inte det. I vissa fall ja, i andra fall - absolut inte. Framförallt tycker jag man behöver ändra fokus och inse att förändringar tar tid och att IT-stöd inte löser verksamhetsbrister och brister i ledarskap.

Snabbare - ja, det finns en uppsjö av artiklar om snabba lösningar när det gäller männsikors lycka också. Kognitiv beteendeterapi hjälper allt och alla, artiklar om 3-stegsmodeller (3 punkter) för bättre självkänsla, snyggare rumpa, slätare hy osv osv. Va' fan! Ett mönster/beteende man haft i ett helt liv - ska det kunna försvinna på tre behandlingar eller genom att jag läser en artikel med en checklista i en kvällstidning. Nej, det tror jag inte! Det kräver mycket mer arbete och tid. Jag är helt övertygad att det går att förbättra saker, men det tar tid.

Vi har priser och utmärkelser för idrottsinsatser, forskningsresultat, upptäckter, musik, skådespelare. Jag säger inte att det inte ska finnas, det jag vill peka på är att vi allra mest hyllar presterandet.

Sällan eller aldrig har jag hört/sett någon som fått pris eller uppmärksammats för sin personliga utveckling, sin förbättrade självkänsla, sin närvaro, sin empatiska förmåga, lyhördet eller liknande. Inte för att det kanske behövs, det får var och en ge sig själv.

Det blir inga varaktiga och grundade förändringar om man förenklar för mycket.

Jodå, jag känner till en vanlig kommentar på ett sånt här uttalande: Varför ska man krångla till det? Så ser inte jag det.

God afton!

Jodå, idag har jag också upplevt en del "fäktning". Tänk att det ska vara en så viktig aktivitet i mötesvärlden!? Det är som det är, och det är väl antingen bara att gilla läget eller att söka sig något annat. Några beslut i den frågan ska jag inte ta just nu. Det är ändå rätt skönt att kunna ta ett steg tillbaka och betrakta det, utan att lägga för mycket energi på frågan. Mest bara konstatera...

För övrigt har sonen konstaterat att jag nog skulle passa ypperligt bra att jobba i ett koncentrationsläger! Detta med anledning av att jag väckte honom och tyckte att det var dags att kliva upp inför skoldagen. Jag antar och hoppas att den åsikten ingår den trötta tonåringens liv och att det är helt normalt!  

Mätt och belåten för tillfället, väntande på att koppleriprogrammet "Bonde söker fru" ska börja. För första gången följer jag en så'n serie. Det tar emot att erkänna det, men jag tycker det är rätt kul!