Det där med kommunikation är ju inte lätt.

Här är en Zits-strip på kommunikatonstemat som jag lånat från Svenska Dagbladet.

Idag var jag med om en situation då en önskan om att kunna göra mer för en annan människa infann sig. Ibland händer det. Nu när jag vill beskriva mer av känslan och önskan märker jag att det är svårt. Något famlande får det bli. Det handlar om en önskan om att kunna mildra, hjälpa, komma med goda råd, visa större förståelse, att jag verkligen bryr mig, stödja... Vad som märks och känns av det här för den andra människan vet jag inte. Vet inte vad jag förmår heller - om det ens är viktigt. Det viktiga är nog ändå att vara så närvarande och ärlig som möjligt.

Ibland är det inte lätt att leva.

Härom dagen läste jag en kort artikel om ögon på Svenska dagbladets hemsida. Jag tycker det stämmer, så därför vill jag uppmärksamma artikeln här. Nedan citerar jag ett par rader.

"Du kan alltid klistra på ett leende, men ögonen avslöjar dig.

Undre delen av ansiktet uttrycker inlärda känslor medan den övre uttrycker våra upplevda känslor."

Människor intressererar och fascinerar mig. Ögonen är en mycket viktig del av människan. 

Jag skrattar fortfarande gott åt chefens (en kvinnlig chef) uttryck idag när vi diskuterade en annan avdelning. Hon, som vanligtvis är försiktig med hur hon uttrycker sig sa "Det känns som att jag sparkat dem (hela avdelningens manliga ledningsgrupp) på deras känsligaste ställe... gång på gång" Haha, det är fullt möjligt att det är så det känns för dem. Upprinnelsen till hennes uttalande var att en av oss i samlingen reflekterade över hur konstigt sur en av de andra cheferna varit när hon träffat honom. Det var inte i linje med hur han brukade vara. Utöver det citat jag redan nämnt sa chefen till oss närvarande att "ni ska veta att vi (vår avdelning) inte står högt i kurs hos x-avdelningen". Det är ju sant. Vad befriande med en chef som talar i klartext.

Ja... jag har ju en tonåring - en kille. I morse när jag skulle väcka honom grymtade han lite de första fem gångerna. När jag sedan lite tydligare påpekade att det var dags att komma upp, mumlade han något om att det bara var "kukpyssel" de skulle ägna sig åt i skolan på morgonen. Faktiskt förstod jag att det inte var något av hans favoritsysselsättningar och att han inte tyckte aktiviteten vare sig var meningsfull eller nödvändig. På något sätt lyckades han ändå ta sig upp, efter påringning från mitt jobb. Enligt egen utsago hade han tagit sig till skolan i tid, vad han producerade lär jag aldrig få reda på. Jag gjorde nämligen ett litet försök ikväll. Även här var han tydlig och jag förstod att det inte lär nå mig via hans beskrivning.

Eftersom han är min son och väldigt viktig för mig ställde jag i vanlig ordning ett antal frågor om hans dag. Svaren var lika fylliga och beskrivande som jag nyss nämnt. Han kan inte för sitt liv förstå mitt intresse, heller inte hur jag kan komma på så många onödiga frågor.

Skönt att det endast återstår två dagar av den här terminen. 

Och det har ingenting med schack att göra. Bara det vanliga livet och denna dag. Helt oavbrutet har den ena sanningen efter den andra levererats efter varandra under dagens möten. Utifrån vissa individers tolkningar har detta triggats upp till orimliga nivåer. Ett litet krismöte har avverkats och oron har spritts på arbetsplatsen. Jag är helt matt. Inte nog med det, jag är irriterad på fenomenet och uppriktigt sagt trött på det. Jag har ingen lust att befinna mig i denna situation och jag vill inte delta i denna kukfäktning (igen!!!). Tydligen har jag varit lite högljudd idag... en kollega undrade vad som var på gång. Hon hade sitt kontor bredvid ett av dem rum vi hade möte i idag. Min röst hade visst hörts. Tänk hur det kan bli. Jag uppfattade inte att jag var så högljudd eller ovanligt upprörd, men uppenbarligen var det så. Till största delen tror jag att det bra, men en viss oro finns ändå.

Nåväl, imorgon är en annan dag. 

När jag läser gårdagens inlägg om bland annat tomhet ser jag att jag uttrycker ett slags töcken/oförstånd över var tomheten kommer ifrån. Det är nog inte riktigt sant... Mer sant är en slags förvåning över tomheten, men känslans ursprung är nog väl bekant. Möjligen framgår det också. Ha en skön söndag!

Då sonen uteblivit, dvs skolkat, från vissa lektioner under den senaste tiden fanns anledning att återigen ta upp frågan under dagens middag. Det finns ett mönster, och det är att samma "lektioner" triggat skolkandet. Det gäller de så kallade träffarna med klassen, där man tar upp kommande läxor och så gäller det arbetspassen, där meningen är att man ska jobba med sådant man inte hunnit under de vanliga lektionerna. Sonen hävdar att det är helt onödigt med dessa pass och att man får aktuell information och möjlighet att jobba på de, som han kallar det, "riktiga" lektionerna. Han tycker alltså att träffarna och arbetspassen är helt meningslösa. På frågan om vad han tycker är meningsfullt svarar han: "de riktiga lektionerna där man lär sig saker". Jag kan inte annat än fundera över om han har en poäng här.