En helt vanlig dag, egentligen. Tänk vad mycket en helt vanlig dag innehåller.

Glädje över sonens nyvisade intresse och engagemang för att träna fysiskt. Denna del har vilat helt under ett helt år. Igår blev jag varse att han vill träna styrketräning på gymmet. Jag hejade naturligtvis på, så lagomt jag förmådde. Nu har han nyss dragit iväg med ett par kompisar för att träna. Härligt!

Trötthet finns också. Många är anledningarna. Några kända kommer här: Mammas förestående utflyttning från huset. Vi har en del kvar och jag är orolig för hur vi ska kunna bli klara. En annan del är problematiken i den återkommande svårigheten i kontakt mellan sonen och dennes pappa. Det är bara för sorgligt. Som väl är har pappan i grunden ett stort intresse och engagemang för sin son, men ibland blir det för svårt och dikeskörningarna våldsamma. Härom dagen skedde en sådan dikeskörning. Jag kan ana att pappan har samma problematik som vi med professionell hjälp kunnat utröna när det gäller sonen. Två personer med samma problematik i vissa svåra sociala sammanhang blir ibland övermäktiga. Ja, inget är kört, men det tar på krafterna.

... äh, där tog energin slut på något sätt. Jag återgår till diskbaljan och återkommer senare. Ha en skön helg allihopa.

Det var svaret från sonen, på en helt vanlig och relevant fråga (tycker jag). Mitt svar var självklart: "Ja". Då blev det inget mer sagt... för den stunden.

Frigörelseprocessen är i full blom. Naturligtvis är det ett friskhetstecken. Det är bara att tacka, ta emot och glädjas över detta faktum.