Trött, trött, trött i morse när klockan ringde.

Förväntansfull - när jag vaknat till.

Irritation - Det feta tidningsbudet kom sent (efter 7), som vanligt (!). Nu ska tidningen sägas upp!

Förväntan - Besök hos frissan - ny frisyr och första professionella behandlingen på väg mot min naturliga hårfärg.

Missnöje - Resultat hos frissan: känner mig ful som fan. (Hoppas det inte har med det egentliga utseendet att göra, utan ovana och nån liten mental svacka bara)

Uttråkad och ångerfull - Kurs nästan hela dagen. Dödstråkigt och helt bortkastad tid. Min totala leda resulterade tyvärr i en fruktansvärt omogen och illa placerad kommentar. 

Olust och tacksamhet - Möte med sonens pappa och psykolog om sonen. Både bra och dåligt. Fan, va' svårt det ska vara, men vad jag är tacksam över den fina hjälp vi får.

Sorg och ilska - Kom hem, sonen hemma, fixade mat - när den nästan var klar hojtade han om att han skulle gå och styrketräna. Bra i och för sig, mycket mindre bra att han inte yppat det tidigare, så att maten kunnat planerats bättre. Heeeeeeelt oladdad telefon hade han, irriterad och slängde med grejer.

Rädsla - hörde och såg något som föranledde en påringning till Polisen (114114). Herregud! Först en automatisk stämma som räknar upp ett antal olika knappval, varav ett var en tydlig information om att de har en hemsida man kan besöka. Sen en människa, sen kö till nån larmcentral. Väl framme där möttes jag av en käck polis som hälsade "Tja!" efter att jag presenterat mig.

Värme - kollade mejlen och blev lite glad över ett mejl.

Ja, det var några delar från dagen. Nu sitter jag här nyäten, med torkade tårar och ska snart ringa ett samtal.

Ha de gott

Idag ramlade jag över en intressant artikel i DN. Intressant så till vida att den inte helt köper, i mitt tycke, förenklade lösningar gällande bemötande. Jag har sett delar av en del "Nannyprogram" i TV där nån slags skamplats används för att få ordning på barnen. Jag har verkligen mått illa av att se denna metod, som inte alls överensstämmer med min bild av hur jag vill bli behandlad. Därför tror jag inte heller det är ett framgångsrikt sätt när det gäller barn. Det är ju faktisk som barn man lär sig vad (vilka känslor) som är okej och inte. Hur som helst, här är ett citat ur artikeln. Längre ner är även en länk till hela artikeln.

"...att vara i samma rum och medvetet vända ryggen till och låta bli att svara ett barn som vill ha kontakt - det är en direkt skadlig uppfostringsmetod. Visst, man kan inte argumentera hur länge som helst. Men detta är utfrysning.

Ett ignorerat eller förvisat barn kan lätt tro att de svåra känslorna som rasar i kroppen är farliga och djupt skamliga - föräldrarna står ju uppenbarligen inte ut med dem, förklarar Marie Mandel."

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=742181

Ojojoj... det är längesedan jag var här nu. Det här är andra helgen då inget hänger över när det gäller flytt, rensning, sortering mm mm mm i mammas hus. Nu är det överlämnat till de nya ägarna.

Vet knappt var jag ska börja, såhär en söndagförmiddag vid datorn.

Gitarr 

Lade precis ifrån mig en gitarr, som jag tagit hem från mamma vid rensningen och flytten. Fick lust att spela lite, eller rättare sagt försöka. En gång för många år sedan spelade jag lite, med betoning på lite. Nu när jag börjat sjunga kanske det skulle vara ännu trevligare att slå några ackord till. Hur som helst tog jag gitarren och började stämma den. Det gick oväntat bra, tills jag kom till fjärde strängen - som gick av! Som jag misstänkte var strängarna inte i bästa i form efter alla dessa år. Hoppas verkligen jag kan samla tillräckligt med inspiration för att bege mig till musikaffären och inhandla nya. Jag har ändå en viss lust.

Fotbad 

:-) Äntligen har jag tagit ett fotbad, som jag så länge behövt. Det var riktigt skönt. Efter denna "hälskalning" kan jag säkert titta efter stl 39 istället för 40 nästa gång jag ska köpa skor.

Hårvård? 

På tisdag ska jag till frissan, vilket jag ser fram emot. Min tanke är att återgå till mitt naturligt blonda hår till sommaren. Just nu är jag ganska mörkt brun i håret, det har jag varit sedan 1,5 år tillbaka. Jag ringde frissan och frågade om jag kunde förbereda mig på något sätt. Hon gav mig tipset om att pressa citron, röra i en hel del salt, spraya det i håret och torka med fönen. Det gick i stort sett bra, förutom att den saltblandade vätskan inte tog sig igenom den blomspruta jag inhandlat just för detta ändamål. Nähä - men jag är inte helt rådlös, så jag hällde en försvarlig mängd citronsalt i håret, gnuggade runt, kammade och fönade. Det kändes riktigt läskigt när jag torkade håret, som blev strävt och nästan grått. Nu är det i alla fall gjort, jag har duschat, tvättat håret och fönat igen. Dessvärre ser jag ingen som helst förändring. Kanske har det startat nå'n osynlig, kemisk reaktion som är till fördel inför tisdagens hårförvandling. 

Morgon- och förmiddagsenergi

Den största energin för mig finns vanligtvis på morgnar och förmiddagar. Jag kan ha stora planer och inspirerande idéer om vad som ska genomföras under dagen när jag ligger i sängen på morgonen. Denna energi och lust har en tendens att dala rejält framåt lunchtid. Möjligen är det en bra insikt som borde användas på ett positivt sätt. Annars ligger det nära till hands att oja sig över vad man inte gör av allt det där man ville och önskade sig på morgonen.

Så här långt denna söndag

Det framgår nog, och jag blir förvånad själv över vad jag faktiskt uträttat såhär långt på söndagförmiddagen: "hårkur", fotbad, frukost, tidningsläsning, bäddning, dusch, tvätt, vikning av tvätt, försök att stämma gitarren, sökning på nätet och nu bloggning - så har jag förstås tänkt och känt... Vad det blir härnäst är inte riktigt klart, energikurvan pekar neråt. Kan kaffe och en damtidning vara en bra idé kanske?

Nattjobb 

Nattens teater har varit jobbig, men troligen också viktig. Jag har konstaterat att det under en längre tid varit en hel del aktivitet i mig under natten. En aktivitet som uppenbart hängt med mig känslomässigt under dagarna. Under morgonen här blev det tydligt för mig vad det handlar om. En stark omöjlighetskänsla, uppgivenhet och maktlöshet. Ja! Så är det. Här finns meddelanden till mig som ska fram till varje. Mer tid och energi ska ägnas åt att processa och detta ämne. Vägskäl... jag tror jag står i ett vägskäl. Det känns enklare med denna tunghet när jag tänker så. Här finns en möjlighet och utmaning. Spännande!

Ha en bra dag  

Vet inte riktigt. Ännu en dag till ända. Njae, inte riktigt. Ska faktiskt alldeles strax bli upphämtad för en after work. Har inte varit på jobbet idag, men har ändå jobbat. Den sista insatsen, tror jag, i mammas hus. Ryggen är INTE riktigt bra efter detta äventyr, snarare rätt kass, men nu ska den få vila och bli ompysslad. Förutom ryggen är de enda blessyrerna ett par blåmärken och nåt skrubbsår. Det är egentligen inte så farligt med tanke på alla aktiviteter i trappor, på snö, på is, i bil osv osv.

Det känns otroligt skönt att det är klart. Huset har inte varit såhär tomt sedan april 1970. Helt förståeligt samlas en hel del på de åren. Det svåraste att åka till återvinningscentralen idag var 18 kartonger (de flesta banankartonger) fullproppade med fina böcker. Auktionsfirman tog inte emot några böcker... Tänkte på alla berättelser och fakta som gick rakt ner i brännbartcontainern. All möda, alla tankar och känslor som ägnats åt att påta ihop dessa böcker. De träd som fått "sätt livet till", förläggare, reprofolk, tryckare, försäljare m fl som slitit för att tillverka dem...  

Hoppas någon arbetare på återvinningscentralen får syn på böckerna och tar dem tillvara.

Nej, nu är det dags att gå ut. Ha de gott! 

Idag blev jag faktiskt näst intill beordrad att ta semester. På något sätt framgick nog mitt tillstånd väldigt tydligt, utan att jag egentligen satt ord på hur jag mådde. Chefen är orolig att jag ska klappa ihop helt. Jag lovade att ta semester åtminstone imorgon. Jag hade tänkt på det själv, men det var viktiga saker jag behövde göra, som jag inte gjort. Nu löste det sig såhär. Får se hur det känns efter morgondagen.

Ibland känner man sig bara så liten, så hjälplös, maktlös och behövande.

Ikväll när vi parkerade bilen påminde sonen om att inget värdefullt skulle förvaras synligt i bilen. Hmm, tänkte jag, va' bra att han reflekterar över något sådant. Rätt direkt efter sa han något som förklarade hans kommentar, närmare bestämt att han sett några personer gå på parkeringen, skrapandes på rutor och ryckandes i dörrar! Va' f-n!!! Vad onödigt. Strax därefter konstaterade han att tanklocket såg konstigt ut. Vi inspekterade noggrannare och såg att det dels var brytmärken vid tanklocket och dels att det satt snett. Vad jag blir trött. Högst osmart var det väl att jag tankade fullt tidigare idag. Det borde jag INTE ha gjort. Imorgon kanske det är tom tank igen, UTAN att jag kört något.

Jag blir inte bara trött, jag blir förbannad också. Vid ett tillfälle har jag fått hela bilen (utom taket faktiskt) sönderrepad med en sten eller nyckel. Vid ett annat tillfälle, för någon månad sedan hade någon snott två "sidblinkersglas". Det sistnämnda kostade mig knappt 800 kr om jag minns rätt.

Ja, nu är det inte så att de slangat bensin än, men det ligger inte alltför långt borta att tro att det kan ske.

Känslor från igår (barndomen) färgar och styr mig idag.

Mycket mer än jag vill tillstå och veta av. 

Min kreativitet, hur får jag fatt i den, hur uttrycker jag den?

Den finns ju här, inom mig... 

Min egen tid (tid för mig själv och mina egna känslor och tankar), mitt behov och längtan efter min egen tid.

Är största hindret min egen oförmåga att skapa det utrymmet?

Vem skulle annars som hindra? 

Föreställningar... mina föreställningar, som troligen (i många fall) inte ens är verkliga... 

Hur skapar jag utrymme för min egen tid när jag är ensam?

Hur skapar jag utrymme för min egen tid när jag är tillsammans med någon annan/andra?

Vem ger mig rätt till min egen tid? 

Vem ser till att jag får den?

Hur gör man? 

Rädsla, gamla föreställningar, gamla sanningar - ja, de/det är stark(a)/(t).

....... f-n! Eller - Ja! Vilken möjlighet!

OM någon vet, eller kan komma att veta så är det ju jag själv.

Häri finns möjligheten och begränsningen.