Jag fick en utmaning av Miranda, som jag för ovanlighetens skull antog. Här kommer lite om mig.

Vad gjorde du för 10 år sedan?

Jobbade med kultur- och fritidsfrågor och evenemang, som även innebar en del marknadsföring. Jag var i början av ett nästan 7-årigt förhållande.

Vad gjorde du för ett år sedan?

Var på den arbetsplats jag är nu, men med andra arbetsuppgifter. Jag var helt överbelastad av arbete och saknade en man i mitt liv.

Tre snask du gillar?

Co-Co, Mars och ostkrokar (min son vill att jag kallar dem ostbågar)

Tre sånger du kan hela texten till?

Kan inte komma på någon såhär direkt. Mest är det nog fraser. Kanske kan jag någon fräck slagdänga?

Vad skulle du göra om du var miljonär?

Betala av mitt CSN-lån! Helt klart först och främst det. Sedan skulle det nog bli någon semesterresa och troligen något bra boende - ett hus nära vatten. Det finns förstås mer, jag skulle till exempel ta mig till en fotvårdsterapeut (eller vad det heter), möjligen en hudvårdsterapeut och jag skulle definitivt bege mig till en underklädesaffär och inhandla bra sittande kvalitetsunderkläder. Chansen är stor att jag skulle uppsöka en fd terapeut jag haft, och gå där privat.

Tre dåliga vanor?

Röker.

Svär för mycket.

Trippelkollar att jag låst bilen, dörren och att jag stängt av alla plattor och andra elektriska saker.

Tre saker du gillar att göra?
Bada - helst naken

Promenera i naturen, gärna vid vatten

Möta människor "på riktigt" - ärligt, nära, naket, äkta

Tre saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa?

Tveklöst keps, sen är det mer osäkert. Tråkigt nog kommer jag inte på så mycket. Det är förstås mycket jag inte gillar, exempelvis korta toppar (så att magen syns), dyra saker med reklam på (varför ska jag betala för att göra reklam?), äpplen från Kina (det finns äpplen närmare).

Tre favoritsaker?

Min tvättmaskin, min säng, min elvisp. Gu' va tråkigt det där lät då...

Det var inte helt lätt det där. Jag skickar inte utmaningen vidare till någon speciell, utan känner någon för att anta den, så välkommen!

Man kan verkligen undra. Det har hänt förut och nu händer det frekvent igen. Sonen uteblir från lektioner som han anser onödiga och värdelösa. Vare sig jag, pappan eller skolan är nöjda över situationen. Fenomenet har diskuterats med honom hundratals gånger utan framgång ifrån den vuxna sidans horisont. Argument om skolplikt och att allt inte är roligt man måste göra håller inte på något sätt. Hur tusan ska detta hanteras? Jag är emot bestraffningar, men i detta läge har jag svårt att hitta andra metoder. Om man nu skulle ta till bestraffning, hur skulle den ta sig ut? När sonen frågar va' fan vi och skolan ska göra åt att han inte kommer på lektionerna har jag (vi) dåligt med svar. Mest lutar det år det flata svaret "vi vet inte"! Så länge vi har det ihåliga och dåliga svaret är det ju okej att skolka. Suck!

Vi är för närvarande två i hushållet. En vuxen (jag själv) och en 14-årig pojke. I fredags köpte jag 1,1 kg ost. Idag noterade jag att det återstår en ca 0,7 cm hög ostbit. Så är det. Han behöver väl den där osten. Det är bra mot benskörhet.

Oj, vad många besökare jag haft denna månaden! Det är förstås nå't fel... ser att inte bara jag har sådär "konstigt". Men, det funkar ju att blogga - det är bra. Undrar bara varför. Nå'n hackare kanske?

Jag ser inte alltför mycket på tv. Min märkliga upptäckt nu är att jag vid två tillfällen inom loppet av en vecka sett program där man tagit upp fototerapi, som jag tidigare aldrig hört talas om.

Det första tv-fallet gällde kvinnan i en parrelation som efter barnafödande hade svårt att känna sig sexig. Bland annat fick hon vara med om fototerapi, där hon blev sminkad, sensuellt klädd och fick en tid hos en professionell fotograf för att göra en serie bilder. Därefter fick hon de, som jag tycker, vackra bilderna och kunde betrakta dessa med andra ögon än hon vanligen hade.  Det hjälpte henne att ändra sin syn på sig själv. Åtminstone så långt programmet pågick.

I går kväll såg jag delar av en brittisk dokumentär om kvinnor som skämdes över sina bröst. Deltagarna jobbade med frågan på olika sätt. En av kvinnorna hade som mål att acceptera sin kropp som den var, och var inte i första hand intresserad av bröstförstoring. (Härligt att denna vinkling visas i tv!) Hur som helst reste denna kvinna till New York, till en fotograf och tillika terapeut, för att fotografera sig. Det var ypperligt spännande att följa denna kvinna och se vad som hände, vad hon kände. Tidigare vågade hon inte visa sig utanför sitt hem, vilket blev väldigt begränsande och tråkigt eftersom hon dessutom hade två små barn. Efter foto-tillfället, som var mycket jobbigt för henne, rörde hon sig mycket friare... och skämdes mycket mindre, om ens alls för sina bröst.

Först tänkte jag att det här verkade förenklat, men ju mer jag tänker på det känns det som en bra idé. Om inte annat som komplement till att man jobbar på andra sätt med sig själv. 

Det slog mig idag - igen! Alltså, det här med trosskydd. En uppsjö varianter av modeller och märken finns på marknaden. De mest förunderliga, av det jag uppmärksammat, är tre varianter.

1. Doftande trosskydd. Är det nödvändigt och framförallt, är det verkligen bra att ha parfymerade tingestar närmast en så känslig del av kroppen?

2. Trosskydd för stringtrosor. Alltså, om man är i behov av trosskydd av någon anledning (förmodligen flytningar eller lättare mens), är det då för det första lämpligt att använda string och för det andra: det eventuella som ska fångas upp av trosskyddet - hur ska det träffa denna smala eller näst intill obefintliga lilla yta som är där det förväntas komma ut? Åtminstone jag rör mig under dagarna!

3. Jag har sett en liten hårdplastförpackning innehållande trosskydd. Formen på förpackningen liknar ett hönsägg, men storleken är mindre! Alltså, hur mycket precision krävs för att detta skydd ska placeras exakt rätt i trosorna? 

Herregud! Alltså, det kanske inte är det mest smakliga inlägget, men jag kan ändå inte låta bli. Jag får ansluta mig till den viktiga mannens slutsatser i vissa frågor, dvs: det borde förbjudas. Reflektionen - behöver vi det här? är ytterst befogad.  

Jag har de senaste dagarna hört på radio och läst om att "jag vet inte" är vårt vanligaste svar.

Varför är det så?

Jag vet inte. 

Nu har jag hängt det sista av tvätten och vikit in det som torkat. Visst är det intressant hur den mest "ointressanta" aktiviteten kan dra igång minnen och tankar. Hela tiden pågår ett inre arbete, ibland djupt, ibland ytligt, ibland knappt alls (tror man), men som sagt - alltid pågår något.

Jag reflekterade bland annat över antalet trosor. 16 trosor jag tvättade igår var torra, blev vikta och lades i lådan. Idag tvättade och hängde jag 9 trosor. Alltså, sammanlagt 25 rena trosor - och inte var det tomt i lådan. Hur många trosor har man egentligen och hur många behöver man? Av någon outgrundlig anledning tänkte jag på min mamma - om hon fick kolla i min låda skulle hon nog slänga minst en tredjedel. Jag minns när min tvättmaskin var trasig (ca 1,5 år sedan) och jag tvättade hos henne. Hon sa inget just då, men dagen efter hade hon köpt nya trosor åt mig. Underförstått och sedermera verbalt uttryckte hon att jag borde slänga en hel del av de jag hade. Kanske har hon rätt. Jag vet bara inte hur mycket rätt hon har. Jag vill bestämma själv när jag ska slänga och köpa nya. Kanske en kvarleva från 3-4 årsålderns "kan själv"-stadium?

En linneduk och servetter har nyss hängts upp. Det är mycket sällan jag begagnar mina ärvda dukar och servetter, men till nyår gjordes det. Självklart gick tankarna till nyårsfirandet och när vi framåt halvtolvtiden serverades, av de deltagande männen, självfångade (finns ett sånt ord?) kräftor . Vi var riktigt mätta innan, men det var ändå gott. Gulligt, speciellt...