Så kan man också göra. En suddhund tillhörande en kollega. Lägg noga märke till de "perifera" kroppsdelarna.

Julen närmar sig och nu är ängeln på plats i ett av fönstren på kontoret.

Kort och gott:

Är jag på rätt ställe?

Vi kom iväg till slut. Igår alltså... släpvagnen funkade som den skulle och vi fick det gjort som vi hade för avsikt att göra. Blandande känslor, men en värdefull stund med min mamma och min son. Att vara i min brors miljö, plocka med hans saker, möta personalen och övriga boende var något viktigt. Skönt, trots en något mörbultad kropp. Jag har nog inte riktigt landat än, men är på god väg.

Det senaste dygnet har jag tillbringat med en man. Följande textrader, ur Cecilia Vennerstens "Det vackraste" kommer för mig:

... Stunder av stillhet
Ett ögonblick av ro ibland
Stunder av lycka ...

Det är ingen tillfällighet att dessa rader dyker upp - de stämmer med min känsla, som jag fortfarande suger på.

Varför är kalasbyxor aktuellt? Jo, den man jag tillbringat senaste dygnet med använder detta ord och har en lite annorlunda bild av begreppet än jag. Jag har försökt ge min bild av vad kalasbyxor är, i ett försök att säga att det inte är kalasbyxor jag bär. Googlade och hittade detta på Wikipedia. Det stämmer väl överens med min bild. Så här kan alla kalsbyxintresserade läsa mer:

"Kalasbyxor är detsamma som tjockare strumpbyxor – alltså inte tunna nylonstrumpor, utan oftast kulörta, stickade barnstrumpbyxor. Det är ett idiom i svenska språket som uppstod möjligen under 1960-talet men hörs alltmer sällan. Strumpbyxutvecklingen under 1950-talet kom även barnen till godo. De kunde nu slippa strumpor med livstycke och liknande anordningar.

Det finns två teorier om begreppet kalasbyxor:

Under det tidiga 1960-talet förekom begreppet som beteckning på ålderdomliga, vida silkes- eller nylonunderbyxor för damer, med knälånga ben och gärna med broderier. Det är samtidigt en synonym för fina byxor eller finbyxor."

Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kalasbyxor

Även bilden är lånad från Wikipedia. 

Om det gått enligt planerna hade jag varit på väg att hämta ett dödsbo nu. Men, bromsarna på släpvagnen vi hade hyrt hade frusit så nu sitter jag här istället. Det är värdsliga saker, men det blev jävligt stort för mig. Lite förvånad över ilskan för en sån sak. Tålamodsreserven är väl helt uttömd, så det får förklara reaktionen. Som tur var hittade vi en annan att hyra, vilket inte hade varit helt självklart eftersom jag ringde minst fem ställen innan jag fick tag på den med frusna bromsar. 

Jaja, trevlig helg. Måste åka nu. 

Jag hittade denna på Fru Fundersams blogg. Hon hade i sin tur hittat den på Aftonbladets nätupplaga. Det är Nina Hemmingsson som skapat den.

På min brors begravning träffade jag för första gången dessa två kvinnor. Det var ett betydelsefullt och varmt möte. Kvinnorna utstrålade kärlek och värme. De har levt och varit närmare min bror än jag själv. Den ena kvinnan var min utvecklingsstörde brors gode man och den andra en före detta näransvarig till honom.

Min bror har varit väldigt närvarande i mitt liv, och påverkat mycket i framförallt min uppväxt men även i mitt vuxna liv. Detta trots att han till största delen levt sitt liv på institution och gruppboenden på geografiskt andra platser än jag bott och att jag mycket sparsamt och sporadisk haft kontakt med honom.

Skuld och livliga fantasier om hans tillvaro har tagit plats i mitt liv. Av olika anledningar har jag inte förmått engagera mig i sådan omfattning jag någonstans hade önskat. Jag har gjort det som varit möjligt för mig... Hur som helst, dessa två kvinnor berättade en hel del om min bror. De berättade om hans egenskaper och en del episoder. Det var roligt och viktigt att får ta del av dessa berättelser. De slår omkull en del av mina "fantasier". Jag blev glad och nästan lite lättad.

Jag känner igen en hel del av det de beskriver och jag blir mer nyfiken.