Det var vad jag fick idag - oväntad förståelse.

I morse deltog jag i ett möte på skolan, tillsammans med en psykolog, en klasslärare och sonens pappa. Ett flertal viktiga frågor dryftades på mötet. Här kommer ingen total återgivning av mötet, men en reflektion av mitt starkaste minne därifrån.

En av "punkterna" handlade om ett mobbingfall (från föregående läsår), som vi i direkt anslutning till vårterminens avslut, hade ett möte kring. Vid detta möte samlades det utstatta barnet, de "utsättande" barnen, föräldrar till samtliga och klasslärare till respektive barn. (Tanken är god) Totalt var vi ca 20 personer. Rektorn var personen som höll i mötet. Mötet var i mitt tycke en katastrof. Jag beskrev i morse utförligt min upplevelse av detta svåra stora möte.

En kort sammanfattning av min åsikt är att detta var ett otroligt svårt och obehagligt möte för samtliga närvarande, att alla deltagare kände sig fruktansvärt maktlösa och att de utsättande barnen satt som på de anklagades bänk. Den utsatta pojken hade givetvis otroligt jobbigt i denna situation. När denna totala maktlösheten låg som en tjock dimma i rummet, projicerades hela maktlösheten på de utsättande barnen. Och, jag kan lova att de blev ordentligt anklagade. Som lök på laxen drog rektorn till med den käcka kommentaren (hotet) att det skulle komma en ny lag, som skulle ge rektorn rätt att förflytta barn som inte sköter sig, till en annan skola - utan föräldrars medgivande. Hot, anklagelse och skrämsel var tydligen lösningen på detta allvarliga problem!

Ingen - inte den utsatta, inte de utsättande och inte föräldrarna och heller inte skolpersonalen, kände sig sedda, lyssnade på och bekräftade. Någon hjälp till fortsatt förhållningssätt och hantering i situationen fanns över huvud taget inte. Den enda finessen med mötet, som jag kan se, var att de säkert kunde sätta en bock i något dokument, som visade att de haft mötet/gjort en åtgärd. Något för statistiken, alltså.

Ingen kom egentligen till tals, blev ordentligt lyssnade på, och någon bestående insikt utifrån mötet uteblev helt och hållet enligt min mening.

Okej, det kanske låter hårt och konstigt, men det var så jag upplevde situationen. Jag har ingen lösning på problemet, som naturligtvis är svårt... Bara att den här skrämselmodellen inte räcker till för en förändring.

Något lättad kände jag dock ett starkt medhåll från både sonens pappa, läraren (som deltog i det tidigare mötet) och psykologen. Det känner jag mig nöjd med, att det faktiskt är fler av de som deltog delade upplevelsen och att det är en viktig reflektion som borde tas på största allvar.

Får se hur jag klarar av att gå vidare.

 

Marianne

25 september 2007 00:21

Ibland blir allt bara fel. Och ju mer någon försöker göra något, ju sämre blir det. Vid sådana här tillfällen är det mer än befogat att det finns utbildat folk som går in och reder ut saker och ting. Stackar barn och jag menar alla som var där. De vuxna fick väl en inblick i hur inkompetent ledningen på skolan var. Hade jag haft en möjlighet, hade jag bytt skola för mitt barn i det läget.

http://ekoxenskennel.bloggagratis.se

 

UnderCover

25 september 2007 14:49

Man blir så trött (och rädd) när handligsplaner bara är en pappersprodukt och inte genomarbetad och väl förankrad.
Det låter varken hårt eller konstigt det du skriver; det är så du har upplevt det och det är absolut inte ditt fel. Skolan däremot borde göra nå't åt sin likabehandlingsplan

Kram!

http://undercover.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Trött, trött, trött i morse när klockan ringde.   Förväntansfull - när jag vaknat till.   Irritation - Det feta tidningsbudet kom sent (efter 7), som vanligt (!). Nu ska tidningen sägas upp!   Förväntan - Besök hos frissan - ny frisyr och första prof...

Idag ramlade jag över en intressant artikel i DN. Intressant så till vida att den inte helt köper, i mitt tycke, förenklade lösningar gällande bemötande. Jag har sett delar av en del "Nannyprogram" i TV där nån slags skamplats används för att få ordn...

Ojojoj... det är längesedan jag var här nu. Det här är andra helgen då inget hänger över när det gäller flytt, rensning, sortering mm mm mm i mammas hus. Nu är det överlämnat till de nya ägarna. Vet knappt var jag ska börja, såhär en söndagförmiddag...

Vet inte riktigt. Ännu en dag till ända. Njae, inte riktigt. Ska faktiskt alldeles strax bli upphämtad för en after work. Har inte varit på jobbet idag, men har ändå jobbat. Den sista insatsen, tror jag, i mammas hus. Ryggen är INTE riktigt bra efter...

Idag blev jag faktiskt näst intill beordrad att ta semester. På något sätt framgick nog mitt tillstånd väldigt tydligt, utan att jag egentligen satt ord på hur jag mådde. Chefen är orolig att jag ska klappa ihop helt. Jag lovade att ta semester åtmin...