...på att skriva (bland annat!). Sonen står ändå högst på listan just nu, så jag ska ägna tid med honom. Återkommer naturligtvis imorgon om det är möjligt. Det kliar som sagt i fingrarna. ... Nu hördes ett "kom hit", så jag ska genast gå.

Godnatt 

Skrivarjäveln har stått och spottat ut papper huuur länge som helst. Jag blir tokig! Skrivaren är placerad i ett av rummen bredvid mitt. Den låter, det kan jag lova.

Fick just ett mejl från en annan kollega i rummet brevid där hon undrade om kollegan x höll på att skriva ut hela Internet. Jag svarade att "det är fullt möjligt". Därefter träffades jag och mejlkollegan i skrivarrummet, som också är vårt kontorsförråd, där vi i vild förtvivlan letade efter något att stoppa i öronen. Hon hittade fästkuddar som hon provade att trycka in... Sen kom vi på att vi kanske kunde ragga reda på två tamponger var. Men det är klart, det kanske ser lite konstigt ut om det sticker ut tamponger och snören ur öronen. Vi kan ju faktiskt få besök. Får se hur detta slutar.

Jag har förstått att det finns många rum inom oss människor, så också inom mig. Det är jag glad för. En del av rummen har jag nyckel till, men långt ifrån alla. Jag vet inte ens hur många rum det finns. De behöver inte räknas heller, eller dokumenteras på annat vis än i min egen känsla/mitt eget medvetande. Det finns ingen redovisningsplikt. Inte ens Skatteverket bryr sig. Än så länge beskattas inte dessa utrymmen.

Spännande är det också. Plötsligt får jag tillgång till en nyckel som går till ett tidigare oupptäckt rum. Då har jag förmånen och möjligheten att få öppna, titta in, se mig om och känna på nya upplevelser. Ibland tappar jag bort nycklar... för att förhoppningsvis återfinna den igen. Huvudsaken är att jag vet att rummet och nyckeln finns.

Mina läppar ler...

Samtidigt som

mina ögon gråter utan tårar, 

mitt hjärta snart går sönder,

min själ blöder

Är det ingen som märker det? 

Hur slipad är jag egentligen att dölja? 

Tunikan är ett bra plagg. Jag gillar den skarpt. Den går ner lite över rumpan, den är behaglig att bära och den finns i en mängd olika modeller och material. Det finns bara ETT problem och det problemet uppenbarar sig när jag bär byxor till och rör mig framåt i upprätt ställning (går alltså). Plötsligt känns det knöligt och tjockt i skrevet. På något sätt har då tyget till stor del försvunnit från där det ska vara. Tunikan smiter åt kring höfterna och merparten av plaggets framstycke har alltså lirkat sig in mellan låren. Framifrån ser det ut som nederdelen på en baddräkt... Det känns inte bra. Inte är det snyggt heller. Jag har inte noterat detta fenomen på andra. Undrar om jag är konstruerad på något speciellt sätt, eller om jag har ett annorlunda rörelsemönster?

Följdfrågor som om det här är viktigt eller ett stort problem lämnar jag. I alla händelser är det något jag noterat.

• Noll svampar i korgen 
• Åtta myggbett
• Betraktelse av två röksvampar
• En miljard gräsfrön på kläderna och i håret
• Mindre svettringar under armarna
• Skratt
• Trevligt samtal
• Rädsla för att orsaka en skogsbrand (eftersom jag rökte en cigarett)
• Bilåkande
• Vacker natur
• Frisk luft
• Besök vid en gammal gruva i närheten (häftig miljö)
• Fantastisk utsikt
• Energi

Det var reaktionen, från den hormonstinne tonåringen jag är mamma till, när jag berättade att jag tänkte ansluta mig till en sånggrupp för människor som inte tror de kan sjunga. Extra jobbigt eller hemskt blev det för honom när jag släppte informationen om att denna grupp troligtvis ska framträda i stadens centrum under lördagen. (Inte för att jag har en aaning om jag ska delta eller inte).

Hhrrmmmpf... Kan någon förstå anledningen till reaktionen???

Denna fråga hörde jag ställas flera gånger högt och tydligt idag under en liten lunchpromenad i stadens centrum. Ett par hurtfriska leende kvinnor i 40-årsåldern hojtade frågan till någon på andra sidan gågatan. Svaret är ju givet. Människan på andra sidan gågatan svarar: "jaaa, det är bra" så glatt leende och positivt den kan. Givetvis, eftersom alla andra i kvarteret hör frågan, svaret och ser vilka människor som talar. Särskilt viktigt i en sånt litet samhälle som jag bor i. (Vet man själv inte vad man gjort vet alltid någon annan det!)

Jag har hört och sett det många gånger förut och varje gång fantiserar jag om hur det skulle se ut och vilka reaktioner som skulle utlösas om personen verkligen svarade helt ärligt, oavsett vilket skick den befinner sig i. Kanske något som: Nej, fan vad jag mår dåligt, jag har sådana problem med hemorrojder, diarré, mensvärk, mitt sexliv eller ja... vad som helst. Än värre kanske ett svar om ångest eller tvångstankar skulle vara? Inte vet jag. Stadslivet kanske skulle se annorlunda ut vid sådana svar?

Varför frågar man saker man inte vill ha ett ärligt svar på?