Det är så smärtsamt, svårt och frustrerande att känna att jag inte når fram till mitt barn på det sätt jag vill.

Jag har en stark känsla av maktlöshet och oduglighet

Jag vill inget hellre än stödja och hjälpa honom, finnas där..., men det går inte.

Jag kommer inte innanför hans murar.

Han saknar tillit, kanske gör jag det också...?

Under de relativt få dagar denna blogg har levt har jag upplevt att mitt språk inte räcker till. Det är svårt att formulera sig... Handlar det om att språket/orden inte räcker till för att beskriva känslorna tro?

Vid ett flertal tillfällen har jag kommit på mig själv med att fundera över och även försöka formulera ett eventuellt begravningstal. Och det till en begravningen för en person som ännu inte är död. Märkligt kan jag själv tycka. Undrar varför. Är det en prestation till och med i det här??

Kanske är det något jag vill säga, och det kanske jag skulle säga medan personen fortfarande lever...      Jag är rädd!

... så sa han, vid ett av de första tillfällena vi träffades för några månader sedan.

Det lät bra... möjligtvis något förenklat i mina öron då.

Nu har innebörden i orden har växt hos mig.

Jag förstår mer nu.

Jag har tagit in dem, format betydelsen i mig själv - det betyder något...

Har du visor min vän, sjung dem nu!

För nu är tiden då visor ska sjungas

och den som ska sjunga är du!

I morgon är det kanske för sent min vän.

Så synd om de sånger som aldrig blir sjungna!

Så tala inte om visor med mig.

Låt visorna tala för dig.

Vill du älska min vän, gör det nu!

För nu är tiden för kärlek inne

och den som ska älska är du!

I morgon är det kanske för sent, min vän.

Så synd om den längtan som aldrig har vågat!

Så tala inte om kärleken.

Låt kärleken tala min vän.

Vill du leva ditt liv, gör det nu!

För nu är tiden då ditt liv ska levas

och den som ska leva är du!

I morgon är det kanske för sent, min vän.

Vem bryr sig om vad du drömde och ville?

Så vänta inte på någonting sen.

Det är nu du ska leva min vän!

Bengt Ahlfors

Härom kvällen var jag på ett Nattkafé där två personer sjöng, spelade och läste dikter. Det starkaste intrycket gav en text av Kristina Lugn! Jag måste spana runt på biblioteket efter material av henne så ska jag dela med mig senare. Dikten nedan är inte den från nattkafét, men ett litet smakprov jag hittade på en inofficiell hemsida.

Tänk

Paniken hade varit onödig

Skräcken hade varit överkomlig

Skammen hade varit övergående

Skulden möjlig att betala

Om jag vetat vad jag

Innerst inne vet

Är överlevandets möjlighet:

Känn inte

Men tänk!

Ofta ser jag tanter med hår färgat/tonat i vattniga blålila toner. Vadan detta? Är blått och lila hår snyggare än vitt och grått (som jag antar de har som grundfärg)? Hela håret är det också. Jag har aldrig sett någon med blå eller lila slingor, eller bara lila lugg...

Så länge jag kan minnas har jag sett tanter med denna hårfärg. Är det något hormonellt fenomen som inträffar i kvinnan sådär en 15 år efter klimakteriet? Ja, som framkallar en slags längtan efter blått hår. I så fall skulle det innebära att även framtidens tanter kommer att se lika ut i håret. Gud va' tråkigt. Om det inte är något stadium efter klimakteriet är det konstigt att inte smak/mode förändras. 

Lite starkare färg vore häftigt. Om man ska hålla sig till blått kanske koboltblått kunde vara ett alternativ. Det har jag sett är modernt till hösten också. 

Äh, fan vilket onödigt inlägg från en kvinna som har en bit kvar till blåhårsstadiet.  

Ett citat av en man i min egen ålder. Det är rätt starkt uttryckt... Han sa det för flera veckor sedan, men det har klingat många gånger i mitt huvud sedan dess. Han uttryckte det så naturligt och självklart... För info kan jag berätta att mannen är mycket intresserad och kunnig inom några av kulturens områden.

"Utan kultur ruttnar jag"

Jag tror att det här gäller alla oss människor. Vi påverkas av konst, musik, offentliga utsmyckningar, litteratur, film, teater osv osv. Vi är bara olika medvetna om när vi konsumerar kultur och hur det påverkar oss. Ordet kultur kan ibland uppfattas som lite fint, laddat. Inte tänker många (det behöver de inte heller) att de är kulturkonsument när de exempelvis går på bio eller lyssnar på en skiva.

Vad är vi rädda om vid krig och sabotage?

Jo, kulturminnen! Det är en del av oss och vår historia, det är något vi vill bevara.

Vad gnäller vi om i vår hemkommun?

Om det ser för jävligt ut. Just nu pågår nån kampanj i en av våra lokaltidningar där folk ska skicka in hur skräpigt det är Ludvika. Det är en annan historia. Vi vill i alla fall ha det snyggt omkring oss. Miljö och utsmyckning är viktig.

Ja, det finns hundra saker till, det viktiga är att "Utan kultur ruttnar vi allihopa"